Ja, ibland blir det så. När känslorna hoppar på en från ingenstans och man inte riktigt vet vart man ska bli av. Jag måste börja med att säga att jag är lycklig. Jag har det fantastiskt med Jonatan och jag är så glad över att jag och Magnus tog beslutet att flytta isär. Det var så rätt, och borde ha hänt tidigare än det gjorde. Men oavsett det, så står mitt namn på dörren här, på Duvhöksgatan, och påminner mig om att jag har haft mitt liv här. Jag känner mig så hemma, och rör mig så vant. Vet precis vart jag inte ska gå för att undvika golvets knarrande, kan öppna köksluckorna i sömnen och ta ut precis vad jag ska ha. Min dator ansluter automatiskt till nätverket.

Att sedan mina saker inte är här längre, det gör det så konstigt och tomt. Jag ser mina rosor som jag lämnat, hänga kvar på sina platser, paraplyet som jag aldrig använder hänger på sin krok. Men det doftar inte som vanligt. Jag är borta härifrån. Insikten om att jag bara är här för att hämta något, eller för att göra något är jobbig. För detta har varit "hemma" så länge att det kommer ta lång tid innan det är "borta". Tårarna rinner när jag tänker på att balkongen inte längre är min att odla chili, tomater och vattenmelon på. Att jag inte hör hemma i "mitt" kök. Väggarna som jag målat, är inte längre mina att se på... Det kan tyckas fånigt, och det är väldigt fel, men jag saknar mitt liv här.