Jahaja, vad gör man när man inte riktigt kan komma på varför man ska behöva gå upp i ottan och börja jobba kl 06.55 imorgon? Man tar sig i kragen och tvättar, diskar och rengör katternas vattenfontän. Tröttheten är överhängande, sömnen kom lite väl sent - sisådär vid 3 snåret och uppstigning skedde något senare än normalt. Dock har jag hunnit hälsa på diverse bengalningar och rexar hos Fifi i Flyinge. Lovely! Hur kan man INTE ha en devon hemma? Hade inte Ralph varit fertil hade jag stoppat in honom innanför tröjan och sprungit snabbare än blixten! (Nu ska jag försöka manipulera Fifi till att vilja ha iPod brittifierad hemma hos mig)

Nu - hämta upp tvätten och sedan knyta sig till sängen och försöka sova trots att sambon säkert kommer vägra göra det. 

"Så länge du har ett BMI som är högre än 20-25 så har jag rätt att klaga på dig"

 

Ibland är livet inte alls särskilt kul

Well, eftersom standardfrågan till en människa som går assistent mycket verkar vara "Planerar du att bli domare?" så kan jag säga nja. Jag vet inte längre, i början trodde jag inte att jag skulle vilja göra det. Men om jag en dag får en kull där jag kan ställa upp min avkomma till GIC så kanske, och fram till dess ska jag lära mig alla kategori 3 standarder. Jag kan lika bra ta kategori 4 också, eftersom det från och med 2016 kommer vara massor av 3:or i 4:an. 

När jag väl har mina 5 år, 3 kullar och en GIC så då, då ska jag kolla om det verkligen är någonting för mig. För till dess lär jag ha en himla massa gjort. Redan nu har jag assistentgångar så att jag klarar kriterierna, men jag vill bli en bättre assistent. Det kommer ta några år, men det gör det mesta. Att vara domare skulle vara spännande, och fullt av resor, men jag tror att det tryter på relationer. Har man inte en sambo som är _upp över huvudet_ kattokig och kan tänka sig att stå ut med det eviga resandet så blir det nog jobbigt. 
Så, jag kanske ska bli en nunna och bo med mina katter i en liten stuga på landet? Det hade varit lite trevligt, men ack så ensamt. Ingen att tjata på om att sätta korken på tandkrämstuben och ingen att laga mat till. Ingen som vill bli kliad på ryggen, och ingen som vägrar pussa på mig för att jag har läppstift.. Det tål att tänkas på detta. Men att de Lars jobba förra helgen - det var fantastiskt!

Japp, jag är officiellt helt slut i rutan. Alldeles för lite sömn varje natt sedan innan helgen tar inte precis fram det bästa i en. Men ja, man har himla kul när man är övertrött. Ikväll tänker jag lägga mig i tid. Dvs ganska så snart, jag ska bara gå och stänga till Yankee och säga godnatt till hästarna. Och göra en halv triljard andra saker... Nej, det mesta är redan gjort så jag kan ta det piano. 

Innan klockan 21 ska jag ligga i sängen, det är ett löfte! Måste börja med att jaga efter alla katter som inte vill gå in ifrån rastgården iallafall, sedan får vi se vad som behöver göras. Bettan har precis bestämt sig för att hoppa ned från mitt knä så jag vågar iallafall röra mig. Det är så himla trevligt att hon har blivit en social katt. 
Jag har inte ett dugg kul att skriva så jag vet inte varför jag ödslar er tid egentligen, det enda av intresse för vissa av er är att jag fick semester och åker upp till kalmar den 28e. Så eftersom det var o-intressanta fakta för 99% av er så ska jag sluta nu innan jag skämmer ut mig mer. Återkommer när jag har något intressant att säga - förslagsvis imorgon. 

Jag var ju på utställning i helgen, som de flesta säkert vet - det var fantastiskt roligt! Dea fick superfina bedömningar, fick sina CACIB och kom till final (blev NOM) på lördagen. Det har jag nästan kommit över lite nu, för idag hände en så galen sak att jag blev lite mind-blown. 

Jag fick fb-mail från mamman till den domare jag gick assistent för i helgen. Lars som han heter är Fifes yngsta domare, och föddes nog med alla rasstandarder inpräntade i huvudet för han är så duktig. Född 1990 och blev domare 2011 - nästan för bra för att vara sant. Tydligen hade jag åkt hem från utställningen i söndags och berättat om mig. Jag vet absolut inte hur han kunde komma ihåg vad jag heter, för enda gången han såg mitt efternamn var när han skrev mitt intyg. 

Men iallafall, han hade kommit hem och berättat någon lång utläggning om att han i helgen hade haft en assistent som var en "supertalang". Det måste verkligen ha varit översvallande, för hans mamma har bemödat sig med att leta upp mig på facebook och skriva till mig om hur nöjd Lars var med mig. 

 

"Lars er min sønn, og han kom hjem og var superfornøyd med sin assistent.
Han fortalte at du ikke hadde gått assistet så lenge, og at du er et supertalent.
Han er en ung mann som sier det som sant er, så dette må du se på som meget positivt, og fortell det gjerne til dine venner som er asistenter, og til de som har lært deg å jobbe som assistent.
Han fortalte også at du hadde full kontroll på papirene, og at det alltid var katter der det skulle være.
Treffes dere på samme utstilling en annen gang, så ønsker han garantert å få deg som assistent igjen.

Lykke til videre som assistent."

Jag är alltså inte vän med någon av dem på facebook och nu i efterhand så har jag sett att vi inte har några gemensamma vänner. Han måste verkligen varit nöjd... 

... börjar jag skriva på mitt arbete, oavsett om den dumma domarfördelningen kommit eller inte. Det är extremt frustrerande att sitta och inte veta och speciellt när jag vet att jag måste jobba på utställningen och inte ens vet om jag har kommit med. 

Nu blev det tydligen akuuut viktigt att jag måste hänga upp tvätten som Magnus tvättat. Så, att skriva något lågt inlägg finns det inte tid till. Men ni som orkar läsa, snälla använd era önskningar idag till att önska NORAK hjälp på traven. 

Tja, det är alltid lite störigt när man tänker att "om 30 minuter börjar jag" och sedan när det har gått 30 minuter så tänker man "jag kan börja klockan 15". När klockan är 15 så måste man börja göra någonting annat för att det är så himla viktigt. Klockan blir halv 6 och man sitter och glor argt på klockan - den bara jävlas med mig! "Jag ska börja klockan 18" säger man och 18.30 går man och handlar, lagar mat och äter. Tjoff så var klockan 21 och här sitter jag och skriver på min fantastiska balkong. 

Nu har jag inte har skrivit en enda mening på mitt arbete och sitter och tittar på Grey's Anatomy samtidigt som kanonerna mullrar i bakgrunden - jag bor ju trots allt i Malmö så detta inget udda fenomen. En katt har planterat sig i min resväska, och den andra ligger i stolen bredvid och ger mig blickar som troligtvis säger att jag har extremt mycket viktigare saker att göra - som att klia på henne. 

Imorgon måste jag skriva mitt arbete. Det finns inte så mycket annat att be för, utöver det måste jag packa alla mina saker som jag ska ha till Norge och Hörby. Planera allt in i minsta detalj så att jag inte glömmer mina jobbnycklar, inte glömmer husnycklarna, inte kommer till Norge utan katt och INTE glömmer mina kvitton på att jag har betalat utställningsavgifterna. 
Om det nu blir någon utställning, det har inte kommit någon bekräftelse, inte någon domarfördelning och såklart inte heller någon assistentfördelning. Jag är smått irriterad över detta, men det känns inte som att det är sista gången något sådanthär kommer hända. Dock är det lite typiskt att det händer på första utlandstrippen med katt, folk har sagt att Norska utställningar är röriga och om det fortsätter såhär vet jag inte ens om jag kommer kunna ha några domarlappar på bordet på lördag morgon. Det känns som att jag får återkomma om detta, spännande helg - borde inte ha övergivit Trelleborg. 

Japp, igår kom skattepengarna till kontot som en skänk från ovan. Det var precis vad jag behövde för att kunna shoppa flygplansbiljetter till sommarens kattutställningar. Lyckades få tag i billiga biljetter så att det går på 598:- t/r Stockholm. Himla skönt att kunna komma fram så snabbt så att man till och med hinner jobba både fredag och måndag. Självklart var jag då idag tvungen att shoppa en kabinväska så att jag har något annat än en jobbig bag att släpa på överallt. Med min nytillkomna megatur så hade Titan 50% rabatt på sina kabinväskor - självklart slog jag till, något annat vore bara dumt om jag nu ändå vill ha en hård väska. 

 

Nu sitter jag och klappar på min fina väska som jag troligtvis inte kommer få ha med mig till norge då det inte finns plats i Mauds bil, men jag ska packa den full och ha med hem till Sussie ändå! Där kan den komma att behövas. Mja, om man kanske skulle fira med att steka sig en pannkaka? Det var himla längesedan jag åt det. Eller så gör jag det på fredag och tar med mig upp på resan, det verkar nästan ännu bättre. Åh nu vill jag iväg!

Som alla vid detta laget borde veta så bantar jag, eller "jag blir smalare" som det kan kallas. I detta ingår träning, ätning av Herbalife och en och annan tår för att jag är så galet frustrerad över hur dåligt det tycks gå för mig. Men det finns någonting som är så sjukt jobbigt så att jag inte orkar med det snart. Och det är min sambo. 
Han är den naturigt smala killen som kan springa göteborgsvarvet på under två timmar på ren vilja. Den som oavsett om han äter pizza till morgon/middag/kväll inte går upp mer än kanske ett gram i veckan. Han är sambon med noll förståelse för att jag tycker saker är jobbiga. 

Att han inte kan förstå att saker (träning) är jobbiga får mig att vilja skita i allt. När han ger kommentarer som "ja men det är ju inte precis som att du ska bestiga mount everenst" eller "ja, det är inte så konstigt att du ser ut som du gör om du tycker att det lilla är jobbigt" för att jag råkar tycka att någonting verkar jobbigt - det får mig att vilja äta 3 trippla cheesburgare med extra ost och pommes till middag - bara för att jag kan det och för att han ska förstså att han förstör min motivation när han säger så. 

 

Japp, it's done! I'm done, jag ska inte gå på KTC mer! Nu kan jag - än en gång sätta sond, PVK, dropp och starta en sug. Det var lite enkla poäng att tjäna ihopa, nu återstår det bara att jag verkligen fixar min dumma anatomitenta. Jag är så trött på den att jag bara vill kräkas lite när jag tänker på den. Tentan går den 18e och jag har gott om tid på mig att fixa alla anteckningar jag behöver och plugga! Men först av allt måste jag ta tag i saker och ting och skicka in min seminareuppgift på mag/tarmkanalen som jag borde ha gjort för ett bra tag sedan. 

 

Men istället för att göra något vettigt så sitter jag och spelar in vår grannes dryga hund och klapprar rundor uppe på balkongen ovanför oss. Han kan omöjligt ha någon matta för det låter verkligen som att hundarnas klor går direkt på någon form av plåt - och det är ganska obegripligt bara det eftersom vårt golv är gjort av betong. 
Nu - ska jag hämta min bok och skriva in mina svar så att jag iallafall kan få en sak avklarad innan norgeresan på fredag. 

Japp! Jag är officiellt överkär i min kattas småsyskon som är extremt söta just nu. De kom tultande som små tokiga radiostyrda bilar när jag satte mig på golvet och vad gör man då, jo man smälter och vill köpa alla. Där var speciellt en liten blå/vit prinsessa som sa att hon ville följa med mig hem så när jag åker hem från Sussie kommer jag garanterat ha kattnappat henne. 

Förutom en drös med fantastiska kattbebisar så finns det galet söta föl som är 100% puss och gosbara. Bägge två är extremt närgångna och för att vara runt 3 veckor gamla är de rätt modiga när de kommer skuttande och försöker putta omkull en för att man ska klia på dem. Så ja, ifall någon undrar vart jag blir av nästa vecka så är jag fullt upptagen med att pussa på diverse bebisar och en snygg ryss. 

Ibland kan man vakna på konstiga sätt, som typ när man får en katt uthälld på sig från en tvättkorg. Jag vet inte hur vanligt det är att vakna såhär, men jag kan inte påstå att det är någonting jag kan rekommendera. Magnus å andra sidan verkade tycka att det var ganska så hillarious. Speciellt det faktum att Dea själv hoppade ner och la sig i tvättkorgen från början. 

Nu står Dea som vanligt och kikar ut genom fönstret och är söt, hon har blivit en riktig spanare och det är snart det enda hon gör från morgon till kväll. Men i helgen kommer hon sakna sitt lilla fönster, för på fredag åker vi till Norge! Det är.. skrämmande, läskigt och ganska så jobbigt för jag var så säker på att jag inte skulle kunna åka så jag badade inte henne som jag skulle gjort. Nu ligger hon visserligen på ett gränsfall för om hon behöver bada eller inte, men ja, det hade känts bättre om hon hade varit badad. 

 

Så, istället för att oroa mig för detta ska jag typ... lära mig pudra britt. Något som aldrig hänt innan och jag vet inte om det typ är det dummaste någonsin att försöka sig på innan ett halvviktigt cert. Jag håller på att bli lite galen här hemma, men det är väl inget ovanligt. Det hade varit bra att typ, åka och pussa på kattungar nu.