Jag satt i bilen idag, på väg från Hörby till Malmö för att gå på en lektion. Troligen skulle det bli en ganska så tråkig lektion så jag satt där och spanade och funderade i duggregnet. I normala fall behöver man ju inte spana så mycket när det duggregnar, jag menar, man har ju vindrutetorkare av en anledning. Självklart hade ju även jag vindrutetorkare så det var inte mitt problem. Nej, jag kände mer att jag inte riktigt kunde få kläm på hur mina vindrutetorkare rörde sig. Jag ändrade ställning och ändrade läge, och testade på andra hållet men det blev antingen för snabbt, för långsamt eller bara en väldigt awkward känsla.
När jag sedan körde om en lastbil så blev det helt plötsligt perfekt! Jag såg ut utan problem och torkarna började helt plötsligt göra som jag ville att de skulle göra. Glad i hågen fortsatte jag med min omkörning av nästa lastbil - utan att lägga mig i högerfilen emellan omkörningarna.
Sedan var jag nöjd, jag tänkte att här var det bra, nu är det dax att chilla, sätta på farthållaren och dricka lite kaffe. Men då hände det - vindrutetorkarna blev helt ologiska! Det kanske låter lite som ett förstaklassens I-landsproblem och det var det väl. Men just då var det mitt största problem.
Nu i efterhand kan jag konstatera att jag troligen har regnsensor på bilen, och att den tyckte att den var skitsmart. Något som jag kanske inte riktigt håller med om. Det var en god tanke om man säger så, men tanken räckte inte hela vägen fram. I min hjärna alltså, vindrutetorkarna är ganska oskyldiga i sammanhanget och blev offer för min okunnighet.
Hela vägen hem gick det bra, jag höll mig i bakgrunden och de körde sitt race. Vi är vänner igen.